Hoppa till sidans innehåll

Tankar från EJM i Bergen 2017

04 JUL 2017 09:43
28 juni-2 juli arrangerades 2017 års upplaga av Europeiska Juniormästerskapen i simhopp i Bergen, Norge.
  • Uppdaterad: 05 JUL 2017 10:07

Följande personer ingick i truppen

Hoppare: 

Max Burman
Emma Johansson
Richard Roop-Iliste
Elias Petersen 
Emma Görebrandt-Gullstrand
Emilia Nilsson-Garip
Linnea Sörensen 

Tränare:

Joakim Nyström
Peter Falkman

Sjukgymnast:

Maria Sjöberg 

Domare:

Love Swartz

 

Vad ryms i ett mästerskap?

Rapporteringen från EJM som arrangerades i Bergen, Norge, har haglat via Swedish Divings Facebook-sida. Ni som följt oss där har varit en stark support och betytt mycket för truppens energi och kämparglöd. Nu är det dags att summera veckan och eftersom vi har att göra med juniorer finns det såklart mer att fokusera på än resultaten. Du som ändå vill kika på siffror och tabeller finner samtlig statistik här.

 

Marginalerna - de där små, små

Om vi nu ändå väljer att ta spjärn utifrån hopparnas placeringar kan vi konstatera att vi är hårsmånen ifrån bronset vid ett par tillfällen och lika nära ytterligare någon final. Vi pratar marginaler på under en till två poäng. Det kan låta dystert, och nog upplevde berörda hoppare bitterhetens malande karaktär när de inför kommande nattsömn analyserade sina hopp och gång på gång gick igenom de där små detaljerna de kunde gjort bättre. Om bara... tänk om... nästa gång...

 

Detaljerna - de där små, små

Och det är just detta som är tävling. Så mycket mer än bara de hopp som utförs inför domare, delegater och publik. Det börjar på hemmaplan, på träningen. Inställning, fokus, ambition och strategi för att som bäst nöta in hoppen och bygga självförtroende. Resan, stämningen i laget, relationerna inom gruppen, kanske mötet med en tränare som inte är hemmahörande i samma klubb. Inhoppningen. Sömnen. Kosten och vilan. Tävlingsstarten och påminnelsen om kroppens alla nerver som plötsligt ger sig till känna. Förmågan att sluta tänka och istället bara hänge sig åt hoppet. Ett hopp i taget. Detaljerna i hoppet. Lyssna efter visslan. Anta utgångsställningen, anloppet, lyftet, rotationerna och stilarten, sträckningen och nedslaget. Tusen känslor under vattnet de där sekunderna när man är helt ensam. Mötet med omvärlden och domarsiffrorna, applåderna, när man simmar in mot kanten. Feedback från coachen som säger "njut", "ta det lugnt, du kan det här", "bra jobbat", "gå för fullt" och samtidigt obemärkt försöka följa de andra hopparna i konkurrensen. Sista hoppet - tusen känslor efteråt. Förhållningssättet till sin egen prestation för att på bästa sätt kunna analysera sin insats inför framtiden. Etcetera. Etcetera.

Det går såklart inte att återge den komplexa simhoppsverkligeheten hur specifikt och detaljerat man än beskriver den. Den enkla bilden är att man är där för att tävla och man vill såklart hamna så högt upp i alla tänkbara tabeller som möjligt. Det är syftet. Det är målet. 

 

Relationer och coachning - teamet

Vår trupp var internt uppbyggd av olika erfarenhet. Detta samt tävlingarnas grad av konkurrens i de olika grenarna avgjorde målsättningen. Någon var där för finaler, någon för medaljer, en annan för att första gången tävla på hög nivå internationellt medan alla såklart var där för att göra sitt allra bästa. 

 

Också allt det där runtomkring

Tidigare nämndes hastigt resa och relationer. Det bör man ha i åtanke, att hopparna placeras till att dela rum under många nätter, umgås i princip 24/7 med varandra och i allt det där vara ett lag, vara kompisar, hålla ihop och stötta varandra. Lägg till utmattningen och tröttheten efter all träning och tävling. Det gav tränarna och sjukgymnasten lite mer att göra på ett humant plan. De fick då och då kliva in lite som ledare och guide för att genom samtal dra ner på spänningar och irritation som kan uppstå. I allt där finns ju redan en anspänning inför hoppningen. Jocke, Peter och Mia stod för en vidsynt ledarstil och hopparna tog själva stort ansvar kring detta. Dag ut och dag in syntes utåt sett ett sammanhållet blågult lag som balanserade mellan skämtsam jargong, support av varandra, även från läktarhåll, gemensamma uppvärmningar och repekt för varandras egentid och olika behov. 

...kanske var det också därför som laget sammantaget åkte hem med ett gäng lyckade insatser och framgångar (trots retsamma väldigt-nära-placeringar) i sitt bagage samt i sitt humör säkerligen taggade på mer simhopp. Nästa anhalt Borås och SM, utan att passera gå - tuffa veckor, således, men det ger tuffa hoppare. 

 

Blickar mot framtiden 

Tuffa hoppare behöver vi i framtiden. Det kan vara avgörande i de där små momenten, de som ger de där extra poängen, som i sin tur ger den där efterlängtade finalplatsen eller minnesvärda medaljen. 2009 tog Sverige senast medalj på ett EJM (Linnéa Berglund, A-flickor 3 meter, Budapest) och tusan om vi inte är där snart igen. Konkurrensen i Europa hårdnar. Detta EJM bjöd stundtals på otroligt hög nivå av simhoppning på både flick- och pojksidan, i B- och A-klassen samt från alla höjder. Men årets upplaga av Svenskar lovar gott. Törs jag lova medalj 2018..?

 

Bergen - Field of play 

Tillbaka till scenen, Bergen, och AoD Arena. En otroligt fin anläggning och skådeplats för vår häftiga sport. Våra nordiska fränder gjorde dessutom ett fantastiskt jobb som arrangörer. Allt flöt enligt schema, funktionärer fanns till hjälp vid behov, maten var väl planerad i sitt utbud vilket är av yttersta vikt för att de tävlande ska tycka om den, äta den och få energi. Utöver detta lyckades de pricka in de enda dagarna med sol i juni i det annars så regniga Bergen. Det gav såklart tävlingen den där lilla extra glansen. Mäktiga, solbelysta berg som ramar in den klassiska fiskehamnen i en by som i all sin genuina prakt ger besökaren en dos Skandinavisk historia att insupa och njuta av. Nästa år är vi kvar i Norden då EJM kommer att arrangeras i Helsingfors, våra grannar i öst som roligt nog dök upp med ett överraskande stort lag och plockade en mängd finalplatser. 

 

Svensk simhoppning 

Summa summarum är det mycket som ska lira för en simhoppare att få ihop, genomföra och prestera under ett EJM. Med detta sagt bör vi vara stolta och hoppfulla inför framtiden. Svensk simhoppning behöver inte skämmas utan borde istället droppa alla ursäkter (om det finns några), slopa allt tvivel (om sådant existerar) och gå med högt huvud mot den tuffa konkurrensen internationellt. 

Våra hoppare gick in i tävlingarna med mod, ambition och självkänsla. De satsade allt. För att lyfta ut två grymma ögonblick vänder vi oss först till Jump event, den inledande lagtävlingen, där Richie klev ut på sjuochenhalvmetersavstasen inför tävlingens sista hopp, hans första hopp på denna nivå, likt en självsäker Zlatan Ibrahimovic inför en avgörande straff i fotboll. Han intog position. Andades. Gick igång självsäkert väste i hoppet på 7,5or. Sverige var presenterat! Richie var presenterad. Nästa exempel tar vi från vår sista tävling, A-flickornas final där Linnea klev fram efter, får vi säga minst sagt illavarslande inhoppningen och satte alla sina hopp med samma kyla som den gamle tecknade cowboyhjälten Lucky Luke visade upp inför sina dueller ned bröderna Dalton. Framförallt imponerade var hennes treochenhalv där hon placerar sig snyggt på sviktspetsen, väntar in katapulteffekten och med strålande timing vänder i gruppering för att fullfölja hoppet lika tveklöst som plasklöst. This is diving!

Exemplen är fler, följ oss och läs dem på facebook: Swedish Diving Team

Tack för oss! Stay tuned...

Skribent: Nathalie Dahlqvist
Epost: Adressen Gömd

Dive List

iPhoneApp_liten

 

En app med svårighetsgrader för hopp och möjligheten att räkna ut poäng på hopp under tävling. Finns på App Store

Postadress:
Svenska Simförbundet
Heliosgatan 3
120 30 Stockholm

Kontakt:
Tel: 0104765300
Fax: +4687246861
E-post: This is a mailto link